Jag var lite orolig över värdet. Det är lite mulet idag, och jag hade ju egentligen tänkt ta bilder på templet när solen gick ner. Men jag gick dit i alla fall, mest bara för att kolla in lite saker jag ville ta bilder på. Så fort jag tog upp kameran glömde jag ju naturligtvis bort detta och började min fotosession i alla fall :P så typiskt.
Jag fick en massa bilder. Först satte jag mig ned vid ingången till templet och bara tog en massa bilder på folk som gick in och ut - grodperspektiv :)
Sen gick jag runt lite och tittade på alla familjer som kom dit, tog lite bilder. En snäll man från templet kom och pratade lite med mig ("Sverige?? Ahhh! Abba!") och gav mig vanligt nog ett papper på Engelska om templet - precis vad jag behövde! Man ska ju jobba lite på en bakgrundshistoria också ;)
Sen bestämde jag mig för att inta trappan precis bredvid huvudbyggnaden i tempelområdet. Där satte jag mig och tittade på folk och jag måste säga att det var förvånansvärt trevligt! Speciellt fann jag tycke för att titta på de gamla människorna när de gick för att be, och småbarnsfamiljerna. Och bäst var nog tanterna som var ute för att hälsa på templet med sina barnbarn. Det blev jag så glad av :)
Det var då, när jag med nästan hundra nya bilder i min ägo bestämde mig för att sakta börja lunka hemåt när det hände; jag träffade en tant.
Jag hade sett henne lite innan när jag satt och tog bilder vid den lilla fisk/sköldpadds-dammen. Hon satt där med sin cykel parkerad och rökte sin lilla cigarett.
Vi började prata, eller mest var det nog hon som pratade. Om sin barndom; hur hon hade bott där som ung när hon gått i skolan. Om sin familj. Om invandrare i Japan. Om Japan; hur allting har förändrats så under de senaste åren; hur ingen verkar göra något åt det. Det var lite sorgligt att höra om hennes gamla Japan, som verkade vara en så fin plats, för att sedan abrupt ryckas tillbaka till nuet när hon satte sig på sin cykel och cyklade iväg, utan att vända sig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar