RedAdmiral

もう頭がモヤモヤ～～！！

Ubbe hade hjärtstillestånd i förrgår :( det var inte en bra dag. Först stannade tåget och vi fick vänta i tågkupén, precis utanför Ikebukuro i nästan en timme. Fia mådde dåligt och fick sätta sig ner mellan varven. Det var ingen rolig upplevelse om man säger som så. Vi slapp iaf kanjilektionen...

Sen när jag kom hem fick jag äntligen tummen ur röven och ringde till CSN. Ville fråga lite om vilka papper jag skulle skicka in nu när jag ska förlänga kursen och söka pengar till flygbiljett och så. Fia och Robert fick ju hålla på med det hur länge som helst förra gången. Fattar inte varför jag inte skickat in alla papper tidigare. Eller jo; jag är fett mkt fail.

Jag passade på att fråga om de hade godkänt TVA, bara fall i fall. De godkänner ju i princip alla skolor. Det hade dem inte. Något om att den japanska skolmydigheten inte anser att TVA uppfyllde alla kraven som krävs för en eftergymnasial studie. Wtf. Alla andra senmon-skolor då? Vad är det som är så fel på just TVA? Så de ger mig inga pengar om jag söker... De sa dock att jag kunde skriva in och be dem undersöka saken igen, tänka på det. En månad skulle det ta. Men mina ansökningspapper ska vara inne DENNA månaden, och snart har halva försvunnit bort.

Jag vet inte vad jag ska göra just nu. Jag var verkligen så inställd på att gå där. Jag hade ju bestämt mig, och jag tänkte hålla mig till det. Men nu vet jag inte mer. Även om det skulle gå att på något sätt fixa det här ... så vet jag faktiskt inte. Tanken på att få åka hem, sluta kämpa i detta jävla landet; jag måste erkänna att den är frestande. Att äntligen kunna vara med, hänga med i allt som händer hemma. Att inte lämnas utanför by default. Jag tycker det är asjobbigt när det händer en massa saker och jag inte är där. När folk har roligt utan mig. Som att jag inte är nödvändig för att de ska vara lyckliga. Desposable lixom. Klart, det är ett väldigt själviskt sätt att tänka på saken, men om jag ska vara ärlig kan jag inte annat.

Det skulle vara så skönt att få komma hem och kunna slappna av. För om det är något man inte kan i detta landet är det just det; slappna av och bli accepterad för den man är. Och ärligt talat - det suger apa. Men japanskan då? Vad händer med den? Jag är orolig att den kommer försvinna, som den gjorde förra gången. Det var ju pga av just Japanskan jag skulle stanna längre från första början ju. Men, någonstans påvägen, någon gång under alla fotosessioner på TVA, så försvann det lite - för att göra plats för fotografen. Att fota - det är något jag verkligen verkligen vill göra.
Men betyder det att Japanskan inte är viktig längre? Det tror jag inte.

Jag har tittat lite på fotoskolan i Malmö. Om jag ska vara ärlig verkar den inte särskilt lockande. Jag vet inte varför, men jag tror verkligen inte att den är lika bra som den utbildningen som TVA erbjuder.

Jag hade ju ställt in mig på att gå där. Jag var så säker. Jag skulle gå där, och precis som förut när jag var här sist, så skulle jag sticka ut - vara något speciellt. Klart, jag skulle ju förlita mig på min skicklighet att ta foton också, men jag tänkte att det skulle vara en fördel att sticka ut, vara annorlunda. Jag byggde ett liv åt mig själv, föreställde mig PRECIS hur det skulle bli. Smal, vacker sedan träningen på gymmet (vilken jag har neglectat de senaste dagarna). Intressant, exotisk pga av att jag var utlänning, och den enda som kom från väst. Jag skulle få vänner, folk som uppskattade det vackra med fotografi, känslan av att titta in i kamerna och vet att man fått den där perfekta bilden. Jag skulle skaffa mig en artistisk pojkvän - någon som inte var som var plågad av allt en vanlig japan är. Något mer lättsinnig, någon med drömmar om framtiden. Någon att skryta med inför alla vänner där hemma.

Vad gör jag nu?

Ska jag åka hem? Vara med dem jag älskar? Mormor, mamma, urban, Elin, Fanny, Kajsa. Fluff och Catta. Nikki, Maja, Ellen, Fia, Fie, Bartek och Jonas.

Men vad gör jag om jag åker hem? Jag får ju bo i mitt rum, hemma hos mamma för pengar kommer jag ju inte ha. Vilket innebär att jag i alla fall måste jobba. Då kommer alla familjeproblem tillbaka, och som Fanny sa: det är inte min uppgift att ta hand om dem problemen. Och jag är ju van vid att ta hand om mig själv nu, även om det går mindre bra ibland. Jag tycker om att laga min egen mat, jag tycker om att tvätta min egen tvätt. Det ger mig en känsla utav självständighet som är exalterande frigörande. Så jag hade behövt flytta ut, skaffa mig en egen lägenhet. Kanske läsa någon fristående kurs på Uni samtidigt? Gud, men det låter frestande.

Kajsa säger att jag alltid kan komma tillbaka. Jag antar att det är sant. Det känns bara som att det är en nu-eller-aldrig situation och att om jag åker hem nu, då försvinner den möjligheten ... Men vad är det som säger att jag inte kan bo och utbilda mig i Sverige och samtidigt bli en framgångsrik fotograf och jag nu väljer det?

Finns ju en massa bra skolor i England annars. Dock kostar de också skjortan.

Usch jag vet inte alls. Det var skönt att prata med Fanny dock. Det hjälpte verkligen. Fanny är så duktig - hon gör mig så stolt. Hon kämpar, och kämpar och till slut kommer hon fantamig dit hon vill, omöjligt eller inte. Där har vi en riktig kvinna, jag säger bara det.

Just nu pratar jag med Kajsa. Kanske ska man åka hem i alla fall. Ta det lugnt lite, jobba, läsa någon kurs, fixa egen lägenhet och bara njuta av studentlivet lite. Gud, men det låter mer och mer frestande. Spara pengar. Och sen? Det är ju svårt när man väl skaffar lägenhet att flytta utomlands. Jag kanske kan få ha mina saker hos mamma dock. Om Urban inte gör om mitt rum till ett biljardrum/bar, som han så länge har hotat med XD ...


GAWD. Prov imorgn!!! DD; det hade jag glömt!!!