Det är fan inte klokt. Att man aldrig ska kunna vara nöjd. Det man får det får man mängder och åter mängder utav, men det är fan aldrig nog det heller. Jag tröttnar på det. På mig själv. Att det som står emellan mig och min lycka är just det; mig själv. En salig röra av ytlighet och känslor och egoism som tillsammans sätter sig som en stor fet klump som tynger, kväver, bultar. Hur långt måste jag springa för att det ska vara tillräckligt? Räcker inte halva världen för att jag ska slippa undan? Bara lite? Det vore så så trevligt om det bara kunde släppa. En annan sorts ensamhet men trots det bara lite lite bättre.
Ibland kan jag undra och tycka att jag är jävligt liten och löjlig. Inte alls som folk ser mig. Hur kan de undgå? Otroligt bra och duktigt av mig så säg?
Men hey. Jag är en lycklig tjej nu :) oftast :P
