Och nu är vi klara för avfärd (nästan), redo att lämna Sverige för Japan och börja nya, om än tillfälliga, liv där. Och visst har jag längtat - i över ett halvår har jag längtat. Men jag visste klart inte då vad det var jag skulle lämna efter mig.
Jag ångrar ingenting (än), och denna resan kommer göra både mig och Kajsa gott (dags för oss att växa upp och möta den fruktade sk. vuxenvärlden) på många, många sätt.
Men jag antar att det betyder något att man vågar åka, trots all rädsla över det man lämnar kvar. Att man vågar. För valet är ju vårt, alltid. Och att vi ens har tillfälle att uppfylla våra drömmar på det här sättet, det är så enormt stort, och jag skulle inte byta bort det för något i hela världen.
Men jag är rädd. Rädd för vad som väntar oss där, och rädd för vad vi kan tvingas möta. Rädd för vad som kommer att försiggå här borta när min hand och röst är alldeles för långt borta för att nå fram. Rädd för vad min frånvaro kommer att innebära och rädd för vad som kommer att försvinna utan att jag kommer kunna påverka det eller ens få reda på det.
Men så har jag varit med om detta förut. Och även om jag vet på ett ungefär vad det är som kommer att hända skulle jag aldrig ha det på något annat vis. Det handlar helt enkelt om förändring. Och förändring är, tråkigt nog i detta fallet, alltid närvarande och lika mycket oundvikligt. Jag skulle aldrig neka någon chansen att förändras, evolvera. För hur egoistisk skulle det inte göra mig?
Jag har ju pratat med folk, om hur jag känner, och de säger alla samma sak: vi kommer vara här när ni kommer tillbaka - allt kommer vara så som ni lämnade det. Bullshit. Men de vet inte - de förstår inte. Man ser inte sin egen förvandling - man är mitt i den. Och likaså ser man inte ordentligt den förändring som sker runt om kring, om man är nära nog. Men när man inte är där under en lång period, är allt detta lika klart som glas, och ibland lika ogenomträngligt som diamant. Svårt att nå - men inte omöjligt, om man har rätt verktyg. Om.
Mitt liv är inte i närheten likt vad det var 2006, innan Japan. Jag förlorade mycket som jag fann inte fanns kvar när jag kom tillbaka ett år senare. Saker som jag kanske hade kunnat avstyra om jag hade varit där, om jag hade varit tillänglig. Men hey, varför gråta över spilld mjölk right? Och jag ÄR lycklig med livet som det ser ut nu, även om det kanske är i en svacka. Jag skulle inte byta ut det för något.
Så kanske detta är vad Japan kommer att innebära. En smärtsam avskalnad av det som annars sakta hade runnit ut i sanden i vilket fall som helst. Kanske.
I vilket fall kommer jag att vara där för att ta reda på det. Dessa är mina rädslor, men det betyder inte att jag inte tänker vara där och möta dem.
Tokyo, här kommer vi.
Ready or Not.
_____________________
I'll probably never hold the brush
that paints a masterpiece
I'll probably never find the pen
that writes a symphony
But if I will love then I will find
that I have touched another life
And that's something
something worth leaving behind
I'll probably never dream a dream
and watch it turn to gold
I know I'll never lose my life to save another soul
But if I will love then I will find
I have touched another life
and that's something
something worth leaving behind
Something Worth Leaving Behind -Lee Ann Womack
